Tja tja bloggen!

Idag var jag och mamma på kyrkogården och tände ljus vid mormor och morfars grav.
Mamma kläcker ut en kommentar. "En dag är det vi som ligger där".
"Säg inte så" sa jag då och kalla kårar kröp längs min rygg.

Jag är rädd för döden. Shit vad jag är rädd för döden. Den där dagen då man tar sitt andetag och sedan är någon som var. För alltid. Ett minne blott. Även om jag tror på Gud, himlen och det där så kan jag inte låta bli att rysa av tanken. Vara ett minne blott. 

Jag har verkligen svårt att släppa perioder. Ni vet, lämna saker bakom mig och fungera som vanligt. Saker som jag borde lämnat för flera år sedan går jag fortfarande och bär på. Ibland gråter jag för att jag bara undrar varför tiden tickar vidare utan att jag hinner fundera närmare på det. Att människorna dyker upp i mina tankar månader, ibland år efteråt och det slår mig som en klump i magen. Vart tog hon/han vägen? De som var så fina människor. Människor kommer, människor går. De lever fortfarande men ändå gör det sentimentala mig alldeles förtvivlad blandat med en gnutta värme. För den värmen människor spred då finns där fortfarande. Världens vackraste minnen. Det är inte konstigt att det svider till när det samtidigt kan kännas så tomt.


Jag borde sluta vara rädd för döden. Det är något alla människor går igenom och folk kommer börja hata mig för att jag ens tog upp ämnet. Men jag måste göra itu med mina egna tankar och de gör sig bäst plats på en blogg. Skaffa dig ett liv tänker ni nu och ja, faktiskt. Carpe Diem låter bra. Det ska bli min stora satsning här i livet.