Tja tja bloggen!

Gamla esteter har alltid sagt att sommarkonserten är värst - och jo tack. En dag efter och jag är fortfarande ett vrak. Gråten och klumpen ligger som en dimma fortfarande. Det är som en depression, just nu vill jag inte skratta. Just nu kan jag inte skratta. Så idag tillåter jag mig att vara lite nere, jag ska för tusan lämna världens finaste linje och framförallt, världens vackraste klass. Det gör ont.

Ja, ett väldans gråtkalas blev det igår för de flesta. Redan efter fjärde låten då Emil och Emelie tillägnade Come what may till klassen var inte ett öga torrt. Sen när man sjöng allra sista kammarkörslåten gick vi ut ur kyrkan och kippade efter andan, grät lite hela pausen.
Efter pausen hade Kimme skrivit världens finaste låt om oss. Bullenz, Elin och vår räknedyslexi. Nu var det inte stillsamma tårar, nu var det hulkande.

Jag tycker så himla mycket om er. Hela musikgymnasiet. Hela estetlinjen. Mest ES3A.