It feels impossible
Det finns så mycket att göra som jag verkligen vill göra. Varenda dag sliter jag mig i hårbottnen och vet inte vad jag ska ta mig till. Aupair? Volontär? Folkis? Donkis?
Det finns två folkhögskolor jag vill söka, givetvis med inriktning musik. Jag har massa kompisar som verkligen har peppat mig, jag borde söka nu för det är så fruktansvärt kul och lärorikt. Jag vill verkligen göra det också, eller varannan dag vill jag det. Ibland blir jag nämligen sjukt pepp på att stanna hemma. Bo hemma, fortsätta på Donken och samla in en redig kosing pengar att utforska världen med. Sen finns det dagar jag vill göra något galet som att flytta till London med Frida. Skaffa oss lägenhet och jobb. Ha nära till Alva. Men om jag gör det här, tänk om jag tappar det som idag gör att jag kanske kan komma in på dessa folkhögskolor? Och om jag inte kommer in på folkis efter ex London kanske jag aldrig får vad som krävs för att bli musikterapeut en dag i livet. Som jag visserligen inte planerat förrän jag blir 30.
Suck. Det känns faktiskt sjukt omöjligt att komma fram till något vettigt och mina suckar blir djupare och högre för varje dag som går. Ta studenten känns så himla efterlängtat, men med tanke på hur oviss tiden efter är blir jag nästan pepp på att gå skolan 3 år till.
Jag ropar seriöst på hjälp. Det här är hemskaste någonsin.
Shout out louds - Impossible
Det finns två folkhögskolor jag vill söka, givetvis med inriktning musik. Jag har massa kompisar som verkligen har peppat mig, jag borde söka nu för det är så fruktansvärt kul och lärorikt. Jag vill verkligen göra det också, eller varannan dag vill jag det. Ibland blir jag nämligen sjukt pepp på att stanna hemma. Bo hemma, fortsätta på Donken och samla in en redig kosing pengar att utforska världen med. Sen finns det dagar jag vill göra något galet som att flytta till London med Frida. Skaffa oss lägenhet och jobb. Ha nära till Alva. Men om jag gör det här, tänk om jag tappar det som idag gör att jag kanske kan komma in på dessa folkhögskolor? Och om jag inte kommer in på folkis efter ex London kanske jag aldrig får vad som krävs för att bli musikterapeut en dag i livet. Som jag visserligen inte planerat förrän jag blir 30.
Suck. Det känns faktiskt sjukt omöjligt att komma fram till något vettigt och mina suckar blir djupare och högre för varje dag som går. Ta studenten känns så himla efterlängtat, men med tanke på hur oviss tiden efter är blir jag nästan pepp på att gå skolan 3 år till.
Jag ropar seriöst på hjälp. Det här är hemskaste någonsin.
Shout out louds - Impossible
Kommentarer
Postat av: björn
jag känner likadant. Jag peppar studenten, men fatta att tappa 12 års trygg skolrutin? Om jag inte kommer in på folkis, vad fan ska jag göra då?
Postat av: Alexander
ANDAS! Kör på magkänsla! Ta dagen som den kommer! Gör det som du känner för! Och även om det blir lite fel i din planering kommer livet att ordna upp sig! Promise!
Herregud, jag har gått runt med ångest i fyra lata månader och trots det så är livet rätt så skitbra! Det kommer att bli braaaaa, Karin! Och jag vill fika med dig.
Postat av: Frida
Bara så du vet så går vi alla igenom samma skit. Jag tänker knappt på annat längre..
Du vet vad jag vill att du ska göra. Å andra sidan vill jag hellre att du gör det du mest vill själv, jag ska inte lägga mig i för mycket :)
Trackback
