Tja tja bloggen!

Jag fick verkligen kramp i magen när jag såg dig idag. För första gången på sisådär 3 år pratade vi. Det är fruktansvärt längesen, vi som var så tajta då. Back then. Eller så var det det jag trodde att vi var och du fick ett stort plats där inne i mitt hjärta och min hjärna. En återkommande tanke, en kontakt som jag så länge velat ta upp men inte vågat. Sen träffades vi och du etsade fast dig igen. Jag kände inte ens igen din röst, den lät inte som den lät när du var 14. Jag har svårt att inse att det är så längesen för på något sett känns det som igår.
Jag minns att jag kallade dig min bror. Den brodern jag aldrig haft, men som jag alltid velat ha.

Du finns där fortfarande. Jag kommer aldrig släppa taget.
Om du bara visste