Eufori
JAG DÖR!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är full på Ola Salo. Jag beter mig som en fjortonåring som skriker att jag älskar honom, men när det ska komma till kritan vore faktiskt mitt liv inte detsamma om inte The Ark fanns. Tänk alla gånger jag lyssnat på dom på bussen, när jag har varit deppig eller glad. De har alltid funnits där i min iPod, no mather what!
Den här konserten var nog den bästa på hela sommaren. Den slog den på peace med stora steg och jag njöt fullständigt med ett stort leende på läpparna hela konserten igenom. Jag såg mig runt omkring, såg mina bästa vänner och det enda jag kunde känna var lycka. Det enda jag känner fortfarande är lycka. Inga tårar på konserten, inga tårar nu efter. Bara kramp i magen och för mig är det som tårar. Lyckotårar. Glädjetårar.
Ola Salo tittade på mig och Jenny, och vi blev sådär löjligt till oss. Började skratta, skrika, hoppa. Han skrattade tillbaka åt oss. Connection. Som varade ändå i ganska många sekunder, jag vet inte riktigt hur många och jag minns inte under vilken låt det var, men det kändes som en lång fin stund. Jag dog, kände mig sedd. Ni vet, uppskattad. Grejen är att man såg hur Ola verkligen uppskattade kvällens konsert. Han brukar i vanliga fall spela iskall och leendena är få även om han strålar av kärlek och glädje. Men ikväll såg man och hörde att även han var lycklig. Kanske en sådan där "det är sista konserten på turnén"-lycka, "nu ger vi allt vi har".
Bara det inte var sista konserten. Sist var de tysta i flera, långa år. Jag vill se mer ju!
31 augusti 2007
2 juli 2010
21 augusti 2010
inristat.
Ganska dålig bild (om man jämför med alla bra jag tog ikväll!) men kolla leendet. SNYGG MAN!!!!
IIIH VAD JAG ÄR LYCKLIG! Vill inte sova. Tänk om pirret i magen är borta imorgon?
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är full på Ola Salo. Jag beter mig som en fjortonåring som skriker att jag älskar honom, men när det ska komma till kritan vore faktiskt mitt liv inte detsamma om inte The Ark fanns. Tänk alla gånger jag lyssnat på dom på bussen, när jag har varit deppig eller glad. De har alltid funnits där i min iPod, no mather what!
Den här konserten var nog den bästa på hela sommaren. Den slog den på peace med stora steg och jag njöt fullständigt med ett stort leende på läpparna hela konserten igenom. Jag såg mig runt omkring, såg mina bästa vänner och det enda jag kunde känna var lycka. Det enda jag känner fortfarande är lycka. Inga tårar på konserten, inga tårar nu efter. Bara kramp i magen och för mig är det som tårar. Lyckotårar. Glädjetårar.
Ola Salo tittade på mig och Jenny, och vi blev sådär löjligt till oss. Började skratta, skrika, hoppa. Han skrattade tillbaka åt oss. Connection. Som varade ändå i ganska många sekunder, jag vet inte riktigt hur många och jag minns inte under vilken låt det var, men det kändes som en lång fin stund. Jag dog, kände mig sedd. Ni vet, uppskattad. Grejen är att man såg hur Ola verkligen uppskattade kvällens konsert. Han brukar i vanliga fall spela iskall och leendena är få även om han strålar av kärlek och glädje. Men ikväll såg man och hörde att även han var lycklig. Kanske en sådan där "det är sista konserten på turnén"-lycka, "nu ger vi allt vi har".
Bara det inte var sista konserten. Sist var de tysta i flera, långa år. Jag vill se mer ju!
31 augusti 2007
2 juli 2010
21 augusti 2010
inristat.
Ganska dålig bild (om man jämför med alla bra jag tog ikväll!) men kolla leendet. SNYGG MAN!!!!
IIIH VAD JAG ÄR LYCKLIG! Vill inte sova. Tänk om pirret i magen är borta imorgon?
Kommentarer
Trackback
