Tja tja bloggen!

Räkna inte med ett kort inlägg. Jag har varit på en konsert serni, och efter en konsert går det bara inte att fatta mig kort.

Det har verkligen blivit en Queenfylld eftermiddag för min del och jag har endast ett ord på lager. SUPERDUPERÄCKLIGTUNDERBARTFANTASTISKTGRYMTHELTOTROLIGTBEGÅVAT... ni vet nog fortsättningen på det ordet på miljoner bokstäver.

Som jag bloggade förut, jag har varit på en Queenkonsert med Peter Johansson + musiker från england där de alla har varit med i sjukt uppskattade musikalen We Will Rock You. Jag har inte sett WWRY, men om jag vill! GAH. Nu snackas det redan på nedervåningen om en weekend i London och att se musikalen (vi får väl se hur det blir med det... hmf, om den ännu går) Det var musiken från musikalen som drog mig till Queen, för sisådär ett år sedan. (Ni kan läsa om det mer i min blogg från 8 maj-08) Sjukt begåvade hela bunten! De har verkligen skrivit komplicerad musik som låter fantastiskt. Stämmor som är jättesvåra och ligger en liten sekund ifrån varandra. Fatta att klara det! Som mister Johansson sa: när alla stämmor klatchar... Då blir resultatet verkligen grymt!

Hela konserten började med att musikerna kom till rätta på scenen, och keybordisten la första ackordet. Någonstans där bakom kulisserna stod Johansson och hans vackra ljuva stämma fyllde hela De Geer. Bara hans röst till keyborden gjorde att rysningarna gick från topp till tå. Sen satte det igång och damerna klev in på scenen och verkligen ägde scenen totallt. Det såg så roligt ut, och jag kunde inte låta bli att tanken: Tänk om det vore jag som stod där, inför en publik som klappar händerna igenom hela låtarna och sjunger med. Fy vad fantastiskt, jag älskar verkligen att stå på scen och tänk då att göra en sån där konsert! That's a dream!
När Kerry Ellis kom in och sjung Somebody to love, som är mina absoluta queenlåt, då dog jag. Så fantastisk. Mmmm. Nästan 30 låtar (inkl pause) gick fortare än fortast. Jag bara njöt och chockerade mina päron som åkte mest för Johanssons skull än Queenlåtarnas. De har aldrig lyssnat på Queen och förvånade blev dom allt när ja ändå kunde det mesta av det som bjöds. Det känns som om det här konceptet kommer bli stort, växa. Jag tror att det här kommer fortsätta i Sverige. Artister sjunger massa Queen och röja på scen, för sjukt vad uppskattat det blev och det skulle verkligen arrangörer fylla plånboken med...  Det kanske är nåt för mig! rich girl nanananana

Det enda negativa (för tyvärr finns det) är att vi satt ganska dåligt. Eller vi satt på första balkongen mitt framför scenen, och man såg säkert jättebra om ens glasögon hade landat på näsroten. Man såg konturer, såklart, men jag kunde inte se Peters ansikte framför mig, och sådant är ju faktiskt kul. Sist när jag såg honom såg jag ju faktiskt svettdropparna och det kändes som om man kunde ta på honom. När det gällde tjejerna så har jag ingen aning om hur de såg ut, såg ju visserligen det i häftet, men om det inte vore för att ena tjejen hade långt stort blont hår, så skulle jag knappt skilja på dom. 
 Ljudet var också väldigt högt vid vissa tillfällen, och jag bestämde mig för att köpa riktiga öronproppar. Det kan ju vara bra när man lever med musiken omkring sig varje dag att ha riktiga öronproppar som tar bort diskantljuden. Man ska vara rädd om öronen faktiskt. 
Men annars var det verkligen HELT FANTASTISKT och tjejerna som var med, från musikalen i London: GRYMT! Rockigt. Det var rivigt och det var svårt att sitta still. Jag föredrar faktiskt konserter med ståplats ibland....

Så visade dom klipp från det här. Inte just det klippet, men från den konserten. Fatta den publiken. Fatta att stå där och se de där legenderna. PUBLIKEN! Ser ni hur makalöst STOR publiken är eller?! 
Galet

Nu är det nog med text här. Men det känns så skönt att få sån där upplevelse nån gång ibland. Man blir glad alltsaw.
Tack hej

legends never die