The Pacific


Jag gillar verkligen inte när bra serier tar slut. The Pacific (producerad av Tom Hanks) hade en bra story, bra skådespelare och fina rollkaraktärer. Man blev tok för fäst med tanke på att det endast var 10 avsnitt, 45 minuter varje onsdag.

Ta en kik på SVTs hemsida, jag vill faktiskt säga att det är värt!
Pacific är baserat på amerikas insats i andra världskriget och alla händelser och personer är sanna. Lite amerikanskt hjältedådigt, men ändå fint.
Inte ett öga torrt.




P.S. I love you

Fy alltså. Jag både hatar och älskar sådana här filmer. Har suttit hela filmen igenom med kramp i magen. Tjutit lite här och där, ibland fnittrat för att det är så tragiskt att det blir komiskt. Sen har jag blivit kär i Gerry, för han är så snygg och charmig att det nästan blir äckligt. Fast inte äckligt. Han är min drömkille. Ska köpa posters på honom, klä hela min vägg och pussa honom varje kväll. snyggsnyggsnyggsnyggsnygg!








Så här i jultider

och julkonsertsplanering....

hahahahha
Sunes jul är den bästa julkalendern och den här scenen får mig att fnittra förtjust!


Efterlyses: ROCK STAR

Min blogg har ju på sistone handlat väldigt mycket om borttappade saker och jag tänkte fortsätta på det temat.

Det är som så att för länge länge sedan (typ ett år sedan) var det någon av mina kära vänner som lånade den helt otroligt underbara filmen Rock Star med Jennifer Aniston och Mark Wahlgren. Jag har inte fått tillbaka denna film och jag minns verkligen inte vem det var som lånade den, utan bara att det var någon som lånade den.

Så är det någon som känner av sig att den har lånat denna filmen av mig får denne person gärna höra av sig. Jag får sådan abstinens när jag jämt hör Johan Rapp som brukar sitta i trapphuset och spela Rockstar-låtar. Bästa sättet om man vill impa på honom är att se den filmen tror jag! Han blir jämt så chockad när jag trallar med!



Åh! jag måste nörda lite mer på tuben!


Almost famous


Kanske en av de bästa filmerna som jag har sett. Så himla fascinerande, jag måste ta reda på om den är baserad på en sann historia för det kan den vara. Handlar om ett amerikanskt rockband som är ute på turné och så får en 15-årig kille följa med för att skriva en artikel om dom i musiktidningen Rolling Stones. Sen blir den här 15-åriga killen asbra kompis med det här ascoola bandet och blir en i gänget. Det bästa är  killen med mustaschen som håller om hon lockhåriga (Kate Hudson som fått en oscar för den där rollen!) för han är helt underbar. heelt underbar skådis! Jag satt hela filmen och kände igen honom men kunde inte komma på varifån, jättejobbigt. Sen slog det mig, han är med i Big Fish och Charlotte Grey. Charlotte Grey är också en av de bästa filmerna jag har sett.


Så, se den! Eller se både Almost Famous och Charlotte Grey. Om jag inte skulle börja jobba snart skulle jag ta och se den Charlotte Grey, så himla fin.

En ö i havet

Jag minns hur jag älskade och slukade böckerna. Flera gånger om.
En serie på 4 grymma böcker som jag så många gånger har läst, fällt en tår och myst till.
Serien var jag sämre på att se på. Jag hade alltid en tendens att missa en massa avsnitt när jag var liten. Iallafall när de bara gick en gång i veckan, varje lördag klockan 19.
Nu går den iallafall på SVT och om ni råkar ha lite tid över, eller inte orkar göra det ni egentligen ska så säger jag: Se den på SVT:s hemsida!!!!!


Jag är hemskt sugen på piplarsson! Hoppas innerligt på att det kommer visas snart på das television! :)

Nu ska jag på cirkus! Pepp! När hände det senast egentligen?

Like you've seen me naked

Jag har börjat om. Ännu en gång. Grey's Anatomy säsong 1, från scratch.. Det är så kul. I löve it.
Repliker man kan utantill (även om det inte är fullt så coolt att citera Grey's) och saker i handlingen som man kopplar och fattar ännu bättre. I början av varje avsnitt säger jag: jaaha, det här är det avsnittet där blablabla. Jag har sett det så många gånger och jag vet. NEARD.
Nu vill jag bara ha säsong 3 också. För jag känner för att nörda den med. Och det är trots allt min favoritsäsong.


Personalfesten igår var okej. Det är kul att dansa, men det var dålig musik och jag saknade Frizon. Musiken på discot där var ännu sämre men sällskapet och våran snygga dans var så stört roligt. Jag vill ha estetfest också. Då blir det riktig dans. Galet. Jag gillar dans. Jag kan inte dansa, men tjena vad roligt det är.

Nu ska jag se mer Grey's! Eller ta en promenad. Eller spela fiol. (Antagligen mer Grey's, för McDreamy är verkligen McDreamy i första säsongen!)
Hejdåå

Sweeney Todd

Nu har jag sett den. Den där filmen som jag har ägt sen i julas, men inte förmått mig att se.
Och vad ska jag säga? Den var verkligen över förväntningarna och jag satt som förtrollad hela filmen igenom.
Dialogerna, i form av sång, var helt underbara. Riktigt bra låtar, faktiskt. På det där musikalviset. Inte som i RENT där varje låt är som en hit, utan ja, mer på det sättet då det mesta är sång.
Och inte kunde jag tro att Johnny Depp kunde sjunga. Inte nog med att han är en fantastisk skådespelare, som mycket tydligt märks när han spelar Sweeney Todd.

Filmens introduktion var verkligen grym och jag blev fast direkt. Sweeney och Anthony (en ung kille spelad av en Jamie Campbell Bower) började med att sjunga när de åkte på deras skepp, kikandes över London. Och Anthony som hade den där första raden fick mig att smälta. Vilken röst alltså!
Sen rullade filmen på om pajer och hundra liter med ketchup. Massvis med blod. En väldigt barbarisk film (höhö, han är ju barberare. Okej, jag vet att barbar och barberare inte är samma sak!)  och jag gömde mig flera gånger under min filt. Inte att den var läskig, utan mer väldigt obehagliga scener. Fingrar i mat och sånt gör en ju inte så entusiastisk!

Så med andra ord. Se Sweeney Todd. Den var verkligen bra!
Videon jag bjuder på är favoritlåten (än så länge efter att ha sett filmen en gång, mer gånger kommer det bli!)
Denna killen sjunger verkligen rysligt bra :)


Pleasantville

Det finns en film jag såg en eller två gånger när jag var yngre. Jag minns inte så mycket av den filmen egentligen, mer än att allt var svartvitt ända tills slutet då färger började dyka upp. Tillexempel fick huvudrollernas mamma (det handlade om ett syskonpar), röda läppar och det försökte hon dölja. Jag minns även att filmen börjar i färg, men sen helt plötsligt blir allt svartvitt. Jättekonstigt, men ändå ganska bra film som jag sådär några år efter har tänkt tillbaka på. Vad är det för film? Varför minns jag den så väl? Vad i hela friden heter den?
Sen nyss läste jag på tvplaneten.se om en film . "Den lilla staden Pleasantville är en fridfull plats. Stadens invånare lever i en nostalgisk 50-talsidyll där allting skiftar i olika nyanser av grått och vitt. "
Då började jag åter igen tänka på den där filmen.  Plus att Reese Witherspoon och Tobie Maguire har huvudrollerna. Det klickar liksom till i huvudet. Det måste ju vara den filmen?!
 Så nu ska jag kolla på Välkommen till pleasantville och se om det var den filmen, och om den verkligen är så bra som jag tyckte då. På den tiden jag kanske var 11 år gammal och väldigt olik denna 17åriga människan jag är nu.


Hejdåå

NEEJ

Lägg av lägg av lägg av!
Världens sämsta säsongsavslutning av Greys.
Det slutade med att en Karin slängde sig i soffan, visste inte åt vilket håll hon skulle titta, med tårarna rinnandes. Glasögonen immade och hulkningarna överröstade TV:n.

Jag ger väl inga fler detaljer, men seriöst.
Nu blev det för mycket. Nu kan jag inte stå ut att vänta till säsong 6 för att få reda på om det verkligen är så.
Nu måste jag leta fram en näsduk och ta ett djupt andetag.

Det är bara en serie. bara en serie, bara en serie.....
The best one ever.

RSS 2.0