Jacksonbloggen

Jag är lite efter alla andra med Jacksonbloggen. Jag har ju inte varit hemma och det är inte förrns nu jag är inspererad att skriva några rader.

Jag har precis sett Michael Jackson-konserten på tv4 (den går fortfarande för den delen, men nu kände jag för ett avbrott med ett tredje blogginlägg för idag. I know! Katastrof att skriva så mycket på en dag!!)

Anyway. Konserten.
Om jag skulle få förfrågan att gå på en konsert med Michael Jackson skulle jag inte direkt tacka nej.
Min svägerska som var och såg honom i Göteborg på 90-talet nån gång sa att det var verkligen ashäftigt, enormt, showigt och verkligen oförglömligt. Det förstår man när man ser det på tv. Hur varje låt är koregraferad, hur Jacksons ben rör sig över scenen. Hur allt är otroligt synkat. Det är helt enkelt wow.

Greken är den att jag aldrig varit något Jackson-fan. Jag har alltid tyckt att han har varit creepy och verkat sjuk. Pedofi, försökt att vara något han inte är, vit, han säger att han är hans barns äkta biologiska far (hur det går till när han från början är svart och barnen vita?). Men det som jag förstår allra minst är hans operationer. I alla år har de svarta sökt framgång, rättigheter och Michael var en av de första svarta som de vita älskade och såg som en jämlike. Folk älskade det han gjorde. Ändå så var han med om operation efter operation för att bli den människan jag såg framför mig när jag läste i Harry Potterböckerna om Voldemort. Näslös, blek. Från att vara vacker till, förlåt, riktigt skrämmande.  

Förlåt. Nu ska jag inte vara så utseendefixerad. Det är ändå för musiken han är stor och legend. Michael kanske inte var den som jag alltid var tvungen att lyssna på. Men trots det kan jag många av hans låtar, känner igen dom, trallar med när de spelas på radion. Jag förstår och har alltid gjort de människor i världen som älskar honom och kommer sakna honom. Han kunde leverera, han kunde sjunga, han kunde dansa (oh my god!!), han glänste över alla andra. Tänk att det inte är förrän någon dör som man verkligen förstår (trots att man hört det många gånger innan) att han är stor. Legend. Det kan jag inte förneka, alla tider. 


Det här blev för långt för att vara en liten hyllning och några rader om den där konserten (som övergick i en någolunda klagomål och förvirrning). Vad ska jag skriva mer? Synd att det slutade som det slutade. Nu tror jag att alla dom som inte fått upp ögonen för Michael Jackson har fått upp dom. Jag har fått upp dom, om min mor som aldrig lyssnat på Jackson
 har följt tv4 istort sett hela dagen. Helt plötsligt fick jag, som inte varit något fan, en plats för honom i mitt liv. I mitt musikintresse.

Det här är den finaste Jacksonlåten jag vet. Kolla på framträdandet.


Michael Jackson - Will you be there

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0