save me
Jag ser på en dokumentär om tsunamin 2004. Fruktansvärt. Jag får kramp i magen när jag ser hur dessa människor sväljs av vågen. Människor som i allt kaos kunde hålla upp videokameran och filma hur alla skriker och klänger sig mot väggar, men sedan bara dras med av vågen.
Sjukt. Jag klarar egentligen inte av att se det här. Höra deras hjärtskärande skrik och deras hets. Dokumentärer som dessa förstör min bubbla jag lever i. 220 000 - 300 000 människors liv slaktades av vågen. Det är ofattbart.
Här sitter jag och ska fira jul med min familj. Paket är inslagna, tomtar framme, granen redo att bli klädd. En liten idyll för mig, men i andras hus en mardröm. Det finns så sjukt många familjer som kommer fira jul med bara en tanke i huvudet. Vad som hände den där julen 2006 och hur det förändrade deras liv.
Jag minns juldagen då det skulle ätas frukost. På text-TV stod det om tsunamin. Oj, sa man då. Förstod inte riktigt hur illa det var. Det dröjde några dagar, då man satt och tittade på listorna över försvunna personer på aftonbladet insåg man verkligen allvaret. Listan tog aldrig slut...
Jisses. Ska jag byta kanal eller ska jag gråta?
Kommentarer
Trackback
